För mig är det ingen jul om jag inte får äta saltlånga med stark hemrullad senap och smält smör. Dock behöver det inte vara julaftons mat, bara jag får det någon gång under julen.

   Hur är det för er …… har ni några ”måsten” för det ska kännas juligt?

   Oj, oj, oj vad det blir långt mellan inläggen. Det gråa, trista vändret har gjort att min inspiration har legat i botten, både i skrivandet och fotograferandet.  Enligt M är det en dålig undanflykt att skylla på vädret ……  bara fantasin sätter gränser. Hmmm, då får jag  skylla på dålig fantasi då ……

   Skämt åsido så gjorde jag ett  tappert försök att bättra på min fantasi igår morse …… men det gick inget vidare. Lyckades dock få en bild på den vita hinden som springer i mina hjortmarker.

                                  ”Snövit”

  För första gången på länge kan jag plocka ut en ledig dag mitt i veckan. Av någon anledning känns dessa extra lyxiga även om jag har jobbat in dem många gånger om på helgerna. Men som sagt, arbetsbördan har minskat något så nu ska jag unna mig en dag ute i naturen ……

   För ovanlighetens skull gör solen en ansats att visa sig och jag bestämmer mig för att utforska ett nytt område intill en insjö. Omgivningarna längs sjön är lättöverskådliga och fina rovfågellokaler under höst och vinter. Så förhoppningarna inför dagen är stora. Med varma kläder och matsäck för en hel dag , far jag så iväg. Som vanligt är jag ute alldeles för tidigt, så första fikan får intas i bilen medan jag väntar på gryningstimmen.

   Efter en halv temos kaffe är det så dags att ge sig iväg från bilen. Korparnas kraxande och ormvråkens jamande ekar lite kusligt  mellan träden. Redan där har jag fått min belöning  för att ha skippat sovmorgonen. I det skumma morgonljuset tar jag sikte mot sjön. Ser ett tiotal skarvar sitta på  bryggan. De är så otroligt vackra …..  men de har redan sett mig och flyger snabbt därifrån. I skydd bakom en ek sätter  jag mig för att njuta och beskåda morgonljuset och speglingarna  i vattnet. Två gråhägrar kommer  flygande över sjön och för ovanlighetens skull är det alldeles vindstilla så deras vingslag hörs klart och tydligt …..  En skäggdopping kommer simmande längs med strandkanten.

   Bestämmer mig för att gå en bit längs med stranden och utforska området. Lyckas skrämma upp ett tiotal hägrar från vassen. Deras hesa kraxande följer mig där jag går. Gräsänder, knölsvan, rödglada och grågäss är några av de fåglar jag kan se längs med vandringen. Nöjd  bestämmer  jag mig för att gå tillbaka. Ser då skarvarna sitta på bryggan igen. Bestämmer mig för att hämta camodressen i bilen,  för att se om jag kan bli ”ett med växtligheten” . Kanske kan jag lura någon fågel och få den på bra fotoavstånd.

   Som en vandrande buske tar jag mig sedan ner mot bryggan igen. Inga skarvar i sikte längre men jag bestämmer mig för att vänta en stund och se vad som händer. En hackspett trummar energiskt ovanför mig. Plötsligt ser jag två skarvar komma flygande mot mig. Försiktigt riktar jag kameran mot dem ….. samtidigt ser jag något stort komma flygande i ögonvrån från motsatt håll. Uppfattar inte först vad det är eftersom jag håller blicken riktad mot skarvarna. Plötsligt landar en …….

gråhäger (Ardea cinerea) på räcket till bryggan. Men se där får han inte sitta länge förrän de två skarvarna kommer och jagar bort honom. Sedan är det som allt fågeliv dör ut,  så nöjd med förmiddagen tackar jag för mig och beger jag mig hem.

                Gråhäger (Ardea cinerea) Klickbar bild

På jakt efter ett skrovmål!

   Jag svänger in på den lilla skogsstigen och stannar bilen. Sitter en stund i mörkret för att få igång mörkerseeendet innan jag stiger av. Tyst står jag sedan en stund och lyssnar …… Först hör jag bara lövens rasslande men efter ett tag hör jag honom. Det pirrar av längtan i kroppen för att få ge mig iväg men först tar jag på mig camodressen.

  Försiktigt tar jag mig fram genom skogen. Försöker smyga  men det är inte lätt i mörkret. Då och då stannar jag upp för att lyssna så jag går i rätt riktning. Nu är jag nära …..

   Lägger mig ner i gräset och spanar. Jajamän där är han, vänta …. de är två stycken.  Brölandes  jagar de en hind som snabbt springer från dem. Det brölas högljutt i kör. Jag kryper närmare och närmare. Nu har jag dem på 15-20 meters håll. Känns mäktigt att sitta så nära detta skådespel. 

   Försöker ta lite bilder men det är för mycket ris och träd i vägen. Är allt annat än nöjd. Flyttar på mig några gånger, men det blir fortfarande taskiga bilder. Man ser inte skogen för alla träd! Brukar man inte säga så?

                         En av huvudrollsinnehavarna

   Plötsligt får den ena hjorten syn på mig. En lång stund står han som paralyserad och stirrar på mig.  Han sänker sakta den mäktiga kronan …… Det är så tyst omkring oss att man kan höra löven falla mot marken. Då kommer den andra hjorten springande mot honom och går till attack. En kraftmätning har börjat och det smäller högljutt när de slår sina horn mot varandra.. Lika fort som det började tar det sedan slut, för några hindar kommer gående mot dem. Nu läggs allt krutet på att uppvakta dem.

   I det blida novembervädret sitter jag där på första parkett bakom ett träd och dricker mitt kaffe. 

   Men säg vilken lycka som varar. Friden störs av en familj som kommer gående mot oss. All aktivitet hos djuren upphör och på bara några sekunder är de försvunna. Sitter kvar en stund för att se om de kommer tillbaka …… men nej. Får väl känna mig nöjd för idag även om jag känner mig lite blåst på fina bilder.

   Efter några veckors ”höstlov” från allt vad fotografering och bloggande heter, börjar nu lusten åter infinna sig så smått. Jag måste erkänna att det kändes lite ringrostigt i söndags när jag tog kameran i min hand .

   Dagens bild tog jag en vacker höstkväll i oktober. Jag var på väg hem efter en bildfattig tur i skogen när jag plötsligt fick se några dovhjortar ute på en åker. Jag tvärbromsade bilen och fick snabbt ut kameran genom sidorutan …… Vaksamma stod de och stirrade på mig någon minut innan de sprang vidare mot skogen. Men vad gjorde det ….. nu hade jag iaf bilder med mig hem.

         Sunset  (Klickbar bild)

    för den årliga fotograferingen på jobb. Med nyplockade ögonbryn, nogrann makeup och matchande kläder (onödigt jobb eftersom bilden blir en svart/vit ansiktsbild) sitter man där och  ler sockersött mot  fotografen. Ett leende som sedan i tryck mer påminner om en grimas än ett Mona Lisa leende.

 Fotot läggs sedan in på församlingens hemsida för att presentera alla anställda med respektive yrkestitel samt vilken kyrka vi arbetar i. Min kyrka är inte någon populär vigselkyrka,  däremot har vi mycket begravningar ….  hmmm kan det ha med fotot på vaktmästaren att göra?

     Stolt visar jägaren upp sitt byte innan hon slukar den med hull och hår. Kittlar dödsskönt i kistan ….. (Matte var inte lika lycklig och stolt).

   Idag bet den friska nordanvinden hårt i kinderna. Långkallingarna och mössan värmde gott. För övrigt gällde det att jobba sig varm och det var inte så svårt. Det stod nämligen lövräfsning på ”schemat” hela dagen. Det värsta var att få löven att hamna i bören ……. hälften kom i medan resten blåste tillbaka till marken igen. Men jag ska ju ha något att göra i morgon:).

    Ömhet

    Heltidsarbete, sköta hus och trädgård, vara god mor och hustru, skriva inlägg på bloggen, läsa era bloggar, redigera bilder till hemsidan, hålla kontakten med vännerna på facebook ……. Ibland blir jag bara sååå trött och får dåligt samvete för allt det andra jag inte hunnit med.

        Arla morgonstund. (Klickbar bild).

   Efter mycket velande bestämde jag mig imorse för att flexa några timmar och bege mig till hjortmarkerna. Morgonen bjöd på vackert höstväder och suget efter att komma ut i skogen var så påtagligt att jag inte kunde slå undan tanken.

   Solen var på väg upp och markdimmorna låg trollskt över markerna …… Några rådjur stod längs bäcken och tuggade på sockerbetor som glömts bort.  De slängde en snabb blick mot mig, kanske för att konstatera att jag inte utgjorde något större hot, för att sedan återgå till betorna.

 Klickbar bild

  Jag drog vidare mot ”vildsvinsbacken” . Ormvråken gav upp ett ljudligt ”jamande” i fjärran medan ett hundratal fasaner stod och låg som fastklistrade på vägen, ovilliga att röra på sig. Efter en stunds väntan fick jag till slut tuta på dem för att få dem att flytta på sig.

   Klockan tickade på alldeles för snabbt och jag började känna mig lite stressad över att jobbet väntade. Bestämde mig för en sista runda. Då kom en flock dovhjortar utspringande från skogen. Jag hinner räkna till sju innan de rusar vidare.

   Nöjd, belåten och med stillat behov kör jag så vidare eftersom plikten kallar. Vad gör väl det att det inte blev så många bilder på minneskortet, för bilderna och upplevelserna jag bär inom mig är desto fler. Detta mina vänner var en morgon med livskvalitet i stora mått!!